Dispensationalism

Enligt vissa kristna urkunder går vår planet mot följande öde:
Jesus skall Ã¥tervända pÃ¥ det de kallar ”Domens dag”. Det skall han göra först när världen är ”redo”.
Ett villkor för detta är att världens judar dÃ¥ skall vara samlade pÃ¥ ett ställe, enkannerligen det territorium som Skrifterna menar är ”Israel”.
Det lÃ¥ter mÃ¥hända eftersträvansvärt, som en from men inte särskilt rimlig Ã¥stundan. Och aningen flummig, sÃ¥ som bibeltexter understundom plägar framställas. Inte kommer väl världens ”judar” att nÃ¥nsin finnas pÃ¥ ett ställe? Visst, staten Israel har ju bildats, och med bibliska mÃ¥tt har det skett väldigt nyligen, men ändÃ¥: aldrig nÃ¥nsin kommer dessa villkor att kunna förverkligas.
Och därmed kommer Jesus aldrig att återvända? Eller? Och därmed kommer Domens dag aldrig att inträffa? Eller?
Det som i mÃ¥ngas öron förefaller orimligt, utopiskt och rent av dumt kan hos andra vara värt att kämpa hÃ¥rt för. Särskilt om utfallet, enligt egen beräkning, skall vara oändligt gynnsamt för den egna gruppen. Jag talar dÃ¥ om konservativa kristna i det amerikanska ”bibelbältet”. Där frodas nämligen tanken pÃ¥ Domens dag, med just ovan nämnda villkor som högst verkliga och värda att sträva efter. Dock är premissen för tankegodset rakt av diabolisk.
Ytligt sett är dessa kristna naivt hängivna en illusion. De hoppas på Domens dag för att ett slags fridfullt gudsrike skall komma att omsluta jordens folk. Fel. Deras omutliga stöd för den sionistiska rörelsen och staten Israel har inget som helst med filantropi att göra. Tvärtom är sympatierna inriktade enbart på att gynna den egna gruppen, till vilket pris som helst. Till priset av miljoner döda människor. Till priset av ytterligare miljoner döda judar.
Det är nämligen det som deras religiösa urkunder berättar: att skälet till att alla judar skall samlas är för att den återvändande Jesus skall kunna ställa dem kollektivt till svars för hans egen avrättning. Korsfästelsen, där på Golgata, skall alltså få sitt rättsliga efterspel, med den arkaiska principen: öga för öga, tand för tand. Alltså skall alla skyldiga dö, och Jesus är den som skall hålla i verktygen för detta.
Därefter, som om inte detta var elände nog, skall Den sanna Guden prisa de envisa bibeltolkarna och inrätta det tusenåriga riket som ett slags erkänsla till dem som så troget stridit för den rätta läran.
Andra, mindre rättrogna, alltsÃ¥ andra religioners utövare, ateister och även mer ”ljumma” kristna fÃ¥r nog finna sig i att bli bedömda som knappt mer värda än de förkättrade judarna. Jag själv anser mig höra till denna grupp, och kan svÃ¥rligen se att mitt öde skulle hamna högre pÃ¥ samhällsstegen än att fÃ¥ bli slav Ã¥t nÃ¥gon George Bush-typ.
Tanken om denna ansamling med Ã¥tföljande process gÃ¥r under beteckningen ”Dispensationalism” och omfattas helt öppet av anhängare som inte skäms att uppträda även pÃ¥ nätet. Detta tänker jag pÃ¥ varje gÃ¥ng det rapporteras om Israel-konflikten i medierna. Denna lÃ¥ngdragna konflikt som skiljer sig frÃ¥n andra genom att nÃ¥gon slags rimlighet aldrig verkar infinna sig. Nordirland, Baskien, Öst-Timor, Paraguay, Uganda, Liberia. Alltid är det nÃ¥n slags balans som till slut infinner sig. Till slut sinar krafterna. Till slut drar sig stödjande makter ur och makten pÃ¥ fältet väger över till den som är mest enveten, alternativt mest motiverad. Men inte i Israel. Det finns en makt som envisas, som bara inte ger upp. Den judiska lobbyn i USA är kraftfull, det vet vi. Den kristna högern likasÃ¥. Till synes strider de för samma sak och sÃ¥ länge resultatet av lobby-arbetet utgörs av ytterligare vapen till staten Israel sÃ¥ tycks alla vara nöjda i Washington. Men dessa bÃ¥da strider alltsÃ¥ inte för samma sak. Inte i slutändan. I de kristnas ögon är den judiska lobbyn snarare att betrakta som ”nyttig idiot”, och det har världen fÃ¥tt lida för enda sedan Tredje rikets fall.
Konflikten tar inte slut, och den kan kanske inte ta slut, eftersom de krafter som borde strida på varsin sida: judarna och de högerkristna, ingen av dem vill släppa taget om den unga staten.
Föga överraskande finns här en part som är att betrakta som den evige förloraren: palestinierna.
När London till slut släppte Belfast, när Jakarta till slut släppte Timor, när Charles Taylor till slut ställdes inför rätta, då var det de förtryckta som gavs chansen att bygga sitt land. De som med rätta slagits för sin frihet. Men som palestinier är man utsiktslös mot en samlad pakt som med viss ironi skulle kunna beskrivas som en familj av idioter och jävlar. När dårskapen gängar sig med elakheten då skall den rättfärdige se upp. Då navigerar det samhälleliga skeppet mot jordskivans kant.
Tänk pÃ¥ det nästa gÃ¥ng du hör om hur man Ã¥terigen misslyckats med att ”mäkla fred” i Mellanöstern.

3 reaktion på “Dispensationalism

  1. malory

    Hello there, You have done an excellent job. Ill definitely digg it and personally recommend to my friends. I’m sure they will be benefited from this website.

    Svara
  2. stepha

    Excellent post. I was checking continuously this blog and I am impressed! Extremely helpful info specially the last part :) I care for such info much. I was seeking this particular info for a long time. Thank you and good luck.

    Svara
  3. anet

    I’ve been browsing online more than three hours today, yet I never found any interesting article like yours. It is pretty worth enough for me. In my view, if all website owners and bloggers made good content as you did, the net will be a lot more useful than ever before.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *