månadsarkiv: januari 2014

Vem var Jesus?

Sedan ett par Ã¥r tillbaka deltar jag i en ”mansgrupp” som samlas nÃ¥gon gÃ¥ng i mÃ¥naden.
Vi är ett dussintal herrar och det hela sker i regi av Skallsjö församling i Lerum.
Gemensamt för oss som samtalar är andlighet, i de olika skepnader som det innebär.
När jag nyligen var sammankallande hade jag möjlighet att välja tema för diskussionen.
Jag valde då att presentera Urantia-boken för mina kamrater. Det blev ett intressant samtal där slutsatsen formulerades som en fråga för ytterligare studier: -Vem var Jesus?
Tiden efter mötet ägnade jag åt att skriva ner ett par sidor som försök till svar på frågan.
Liksom gruppen ges möjlighet att begrunda detta ger jag här även möjlighet till samma frågeställning  i ett större sammanhang. Vad säger du, verkar svaret användbart?
Här är texten, som en pdf-fil:
Vem var Jesus?

Dispensationalism

Enligt vissa kristna urkunder går vår planet mot följande öde:
Jesus skall Ã¥tervända pÃ¥ det de kallar ”Domens dag”. Det skall han göra först när världen är ”redo”.
Ett villkor för detta är att världens judar dÃ¥ skall vara samlade pÃ¥ ett ställe, enkannerligen det territorium som Skrifterna menar är ”Israel”.
Det lÃ¥ter mÃ¥hända eftersträvansvärt, som en from men inte särskilt rimlig Ã¥stundan. Och aningen flummig, sÃ¥ som bibeltexter understundom plägar framställas. Inte kommer väl världens ”judar” att nÃ¥nsin finnas pÃ¥ ett ställe? Visst, staten Israel har ju bildats, och med bibliska mÃ¥tt har det skett väldigt nyligen, men ändÃ¥: aldrig nÃ¥nsin kommer dessa villkor att kunna förverkligas.
Och därmed kommer Jesus aldrig att återvända? Eller? Och därmed kommer Domens dag aldrig att inträffa? Eller?
Det som i mÃ¥ngas öron förefaller orimligt, utopiskt och rent av dumt kan hos andra vara värt att kämpa hÃ¥rt för. Särskilt om utfallet, enligt egen beräkning, skall vara oändligt gynnsamt för den egna gruppen. Jag talar dÃ¥ om konservativa kristna i det amerikanska ”bibelbältet”. Där frodas nämligen tanken pÃ¥ Domens dag, med just ovan nämnda villkor som högst verkliga och värda att sträva efter. Dock är premissen för tankegodset rakt av diabolisk.
Ytligt sett är dessa kristna naivt hängivna en illusion. De hoppas på Domens dag för att ett slags fridfullt gudsrike skall komma att omsluta jordens folk. Fel. Deras omutliga stöd för den sionistiska rörelsen och staten Israel har inget som helst med filantropi att göra. Tvärtom är sympatierna inriktade enbart på att gynna den egna gruppen, till vilket pris som helst. Till priset av miljoner döda människor. Till priset av ytterligare miljoner döda judar.
Det är nämligen det som deras religiösa urkunder berättar: att skälet till att alla judar skall samlas är för att den återvändande Jesus skall kunna ställa dem kollektivt till svars för hans egen avrättning. Korsfästelsen, där på Golgata, skall alltså få sitt rättsliga efterspel, med den arkaiska principen: öga för öga, tand för tand. Alltså skall alla skyldiga dö, och Jesus är den som skall hålla i verktygen för detta.
Därefter, som om inte detta var elände nog, skall Den sanna Guden prisa de envisa bibeltolkarna och inrätta det tusenåriga riket som ett slags erkänsla till dem som så troget stridit för den rätta läran.
Andra, mindre rättrogna, alltsÃ¥ andra religioners utövare, ateister och även mer ”ljumma” kristna fÃ¥r nog finna sig i att bli bedömda som knappt mer värda än de förkättrade judarna. Jag själv anser mig höra till denna grupp, och kan svÃ¥rligen se att mitt öde skulle hamna högre pÃ¥ samhällsstegen än att fÃ¥ bli slav Ã¥t nÃ¥gon George Bush-typ.
Tanken om denna ansamling med Ã¥tföljande process gÃ¥r under beteckningen ”Dispensationalism” och omfattas helt öppet av anhängare som inte skäms att uppträda även pÃ¥ nätet. Detta tänker jag pÃ¥ varje gÃ¥ng det rapporteras om Israel-konflikten i medierna. Denna lÃ¥ngdragna konflikt som skiljer sig frÃ¥n andra genom att nÃ¥gon slags rimlighet aldrig verkar infinna sig. Nordirland, Baskien, Öst-Timor, Paraguay, Uganda, Liberia. Alltid är det nÃ¥n slags balans som till slut infinner sig. Till slut sinar krafterna. Till slut drar sig stödjande makter ur och makten pÃ¥ fältet väger över till den som är mest enveten, alternativt mest motiverad. Men inte i Israel. Det finns en makt som envisas, som bara inte ger upp. Den judiska lobbyn i USA är kraftfull, det vet vi. Den kristna högern likasÃ¥. Till synes strider de för samma sak och sÃ¥ länge resultatet av lobby-arbetet utgörs av ytterligare vapen till staten Israel sÃ¥ tycks alla vara nöjda i Washington. Men dessa bÃ¥da strider alltsÃ¥ inte för samma sak. Inte i slutändan. I de kristnas ögon är den judiska lobbyn snarare att betrakta som ”nyttig idiot”, och det har världen fÃ¥tt lida för enda sedan Tredje rikets fall.
Konflikten tar inte slut, och den kan kanske inte ta slut, eftersom de krafter som borde strida på varsin sida: judarna och de högerkristna, ingen av dem vill släppa taget om den unga staten.
Föga överraskande finns här en part som är att betrakta som den evige förloraren: palestinierna.
När London till slut släppte Belfast, när Jakarta till slut släppte Timor, när Charles Taylor till slut ställdes inför rätta, då var det de förtryckta som gavs chansen att bygga sitt land. De som med rätta slagits för sin frihet. Men som palestinier är man utsiktslös mot en samlad pakt som med viss ironi skulle kunna beskrivas som en familj av idioter och jävlar. När dårskapen gängar sig med elakheten då skall den rättfärdige se upp. Då navigerar det samhälleliga skeppet mot jordskivans kant.
Tänk pÃ¥ det nästa gÃ¥ng du hör om hur man Ã¥terigen misslyckats med att ”mäkla fred” i Mellanöstern.

Om att hålla avstånd

Den som kör för nära framförvarande bil begår ett lagbrott.
Jag föreslår att det ska bli lika olagligt att köra för nära bakomvarande bil.

Jo, du läste rätt: jag föreslår att det ska bli olagligt att ha en bil för nära bakom sig när man kör. Den bilen kan riskera att köra in i min bil om jag tvingas bromsa kraftigt av någon anledning, och det kan jag som kör före avstyra.

Men, säger du – hur ska jag kunna pÃ¥verka hur nära (eller lÃ¥ngt ifrÃ¥n) bakomvarande kör?
Ja, svaret är att det kan du inte. Du kan inte påverka HUR NÄRA bakomvarande kör.
Men du kan påverka HUR FORT han kör och därmed är konsekvenserna av ett tvärstopp i din hand.
Om du kör fort med någon nära bakom dig så innebär ett tvärstopp stora skador.
Men om du kör långsamt med någon nära bakom så blir det mindre skador, eller kanske inga skador alls. Hastigheten är helt avgörande, inte avståndet i sig.

I praktiken:
Ju närmare en bakomvarande bil lägger sig desto saktare mÃ¥ste du köra – för att ett tvärstopp ska ge sÃ¥ lite skador som möjligt.

Tänk vildsvin. Ett gäng vildsvin sprintar upp ur diket och du är på väg att ramma första stora galten. Sådant händer, och sannolikt tvärnitar du för att inte skada djuret eller egna bilen eller bara för att det är en berättigad reflex i trafiken.

Blir du då påkörd bakifrån så säger lagen att han får ta hela skulden, medan du riskerar livslång whip-lash. Så är det idag. Mängder av förare skadas idag, med dryga kostnader som följd, för både försäkringsbolag och landsting. För att inte nämna plågan av åkomman.
Kan det därför inte vara rimligt att den som utsatt sig för risken att bli skadad – nämligen den som bort inse att en tvärnit är riskabel – att den ocksÃ¥ hÃ¥lls ansvarig för skadekostnaderna?

Det fråntar inte bakomvarandes ansvar om den föraren kör för nära, men det är ju redan olagligt, och bör förbli så. En och annan åker säkert fast, enbart på sådan körning. Vare sig skada uppstått eller ej.

I väntan pÃ¥ sÃ¥dan lagstiftning – sÃ¥ här gör vi:
När nÃ¥gon kör för nära – sakta in!
SÃ¥ vad är ”för nära”? Ja, det är i varje fall mer precist än uppmaningen att ”hÃ¥lla avstÃ¥nd”.
”För nära” är när bakomvarande riskerar köra in i din bil om du tvärnitar. Helt enkelt. När jag tog körkort lärdes ut att man skulle hÃ¥lla samma avstÃ¥nd i meter som hastighetsmätaren visar km/tim. 90 meter pÃ¥ vanlig landsväg alltsÃ¥. Är det ok?
Du kan säkert få stopp på din bil på kortare avstånd än så. Kanske halva sträckan om du är riktigt alert. Men vad vet du om bakomvarande förare? Är denne alert nog? Pratar kanske i telefon? Inte riktigt med på noterna, eller?
SÃ¥ om du kör i 90 och nÃ¥n lägger sig ”för nära” sÃ¥ sakta bara in.
Halka gör förstås stoppsträckan längre, men det finns ju också backkrön och kurvor och allsköns hinder för sikten. Plötsligt travar vildsvinen där. Eller utfarter. Det kan vara 50-sträcka och en cyklist drar ut. Du kanske kan väja snyggt, undanröja risk, styra förbi. Men i SUV:en  bakom märkte föraren inte undanmanövern och fartminskningen. Risken är stor att hans 1500 kilo landar i ditt bagageutrymme i 50 kilometers fart.

Jag erkänner gärna att jag vid vanlig körning håller hastigheten med lite råge. Kör kanske 100 på en hyfsat ledig 90-väg. Det är min frihet, mitt beslut.
Så kommer en nisse och lägger sig för nära bakom. Vad vill han?
Han har uppenbarligen kört fortare än 100 senaste biten, annars hade han ju inte kommit ikapp. Han vill säkert fortsätta i sin lite högre fart. Men varför lägger han sig då så nära? Vill han att jag ska öka farten? Så att jag ska köra i den fart han haft?
Ursäkta, men det vill jag själv bestämma. Det känns som en integritetsfråga som ingen ska få diktera i någon annans liv. Jag vill inte köra mer än 100 för blir det kontroll kan jag stå ut med böterna. Men jag har ingen lust att riskera bli av med körkortet. Alltså: Jag bestämmer själv hur fort jag vill köra. Inget snack.
Vill han att jag ska köra åt sidan så han kan köra om? Nja, samma sak där. Jag vill bestämma ALLT om min egen körning och vill inte bli dikterad detta. Varför skulle jag vilja köra ut på en vägren när jag har en stor drufs i hasorna? Skulle vildsvinen dyka upp så vill jag mycket hellre ligga närmare mitten av vägen för att ha störst manöverutrymme.
Besviken över att jag inte ökat min hastighet vill nog bakomvarande nu helst köra om, vilket har sin egen koreografi, det minns vi också från körskolan: Du ska börja en omkörning i tid och bygga upp acceleration INNAN du kommer upp jämsides. Starta från ordentligt avstånd alltså. Samma resonemang här. Ligg inte för nära när du vill köra om.
Så nu ligger SUV:en för nära och du kör dina 100. Det blir till att sakta ner. Allra först till 90 för det är vad vägen är gjord för. Men eftersom avståndet bakåt är mycket under 90 meter så blir det till att sakta ner ytterligare. Ge honom en chans att inse sitt misstag innan du bromsar eller reagerar med eftertryck. Ge honom lite tid att själv inse att han ska öka avståndet. Men lätta samtidigt på gasen. Förmodligen är det han bakom som är mest medveten om de båda bilarnas positioner och rörelser. Du kanske inte upptäckt honom i backspegeln så där direkt. Det gäller särskilt med dom som kör ikapp riktigt (mycket för) fort.
Så lättar du på gasen och börjar susa ner i fart. 90 blir 80, blir 70, kanske ända till 60, det beror som sagt på avstånd och sikt längs vägen och kring vägkanter.
Samtidigt är det rimligt att du lägger dig nära mittlinjen, för att, som sagt, ha bäst överblick.
Jag kan tänka mig att det finns de förare som i detta läge blir förbannade pÃ¥ framförvarande, att ”gubbtjyvar krypkör”. Nu är det nog dÃ¥ligt omdöme att köra sÃ¥ pass för fort som han gjort, och i konsekvens härmed är det dÃ¥ligt omdöme att bli förbannad pÃ¥ den som kör enligt de säkerhetsprinciper jag skissar pÃ¥ här.
Är vägen kurvig och backig, alternativt befolkad av många mötande bilar, kan denna situation fortgå intill det löjligas gräns. Två landsvägsfordon som ligger i 40 tätt intill varann där ingen omkörning kan ske, men där oväntade hinder kan dyka upp när som helst.

I det läget brukar jag bromsa. Först en gÃ¥ng, distinkt sÃ¥ att han tydligt hinner se lamporna. Och sÃ¥ Ã¥ka vidare. Oftast fÃ¥r man en reaktion bakom att föraren ocksÃ¥ tvingats bromsa, det kan nog uppfattas som extra försmädligt, han är ju redan sÃ¥ försinkad av ”gubbtjyven”. Plötsligt är hans integritet kränkt och jag kan inte annat än ha medlidande med honom. Han har ju bara velat komma fram men inte tänkt sÃ¥ mycket pÃ¥ att hans körsätt pÃ¥verkar flera andra pÃ¥ vägen. Möjligen är detta en frÃ¥ga om karaktär, livsmönster. Det kan nog finnas sÃ¥dana människor, kanske ofta i affärslivet, som betraktar sin omgivning som försumbar, tills de utgör hinder, och dÃ¥ kan man svära över dom. Kanske han inte har för vana att hjälpa andra, vare sig i livet eller i trafiken?

Dags för andra bromsningen. Nu kanske dubbel, eller trippel. Tre tryck på pedalen, det ska väl ändå kunna uppfattas?
Mitt intryck är att det uppfattas, men på olika sätt. Det är ju en klassisk signal; tre flashar med en lampa. Signalerar nöd eller i varje fall pockar på uppmärksamhet. detta GÅR att tolka som att man är sjuk. Sjuk i huvet eller nåt. Vilket borde få en bakomvarande förare att ta sig i akt, börja fundera på helt andra lösningar.
Det GÅR också att tolka som en skymf: -Kom inte hit och spela Allan, håll dig borta från min bil! Det är ju faktiskt det som är meningen, att han ska hålla sig borta, men från min sida sett har jag bara velat vara ifred, ha integritet, jag har inget intresse av att mucka gräl. Absolut inte. Tyvärr går nog en del typer av förare igång i detta läge. Sådana som inte förstått att man trängt innanför någon annans integritet. Kanske inte erkänner att jag har en egen integritet, måhända därför att jag inte har lika fin bil som han. Men integritet har jag och han får väl tolka flashen hur han vill. I bästa fall fattar han.
I sämsta fall, och detta är sant, i sämsta fall tar han ett skamgrepp när han sÃ¥ smÃ¥ningom kör om: han svischar förbi och lägger sig tätt före och bromsar! Detta har hänt flera gÃ¥nger. SÃ¥ fullständigt bisarrt dumt. Jag har tvingats ligga och harva bakom en 40-körare pÃ¥ en 70-väg för att han velat ”hämnas” eller vad det nu är för analys som skvalpar omkring därinne. Jag ser dÃ¥ till att hÃ¥lla 40 meter förstÃ¥s, ska inte falla pÃ¥ eget grepp, men ändÃ¥…! Man mÃ¥ste alltsÃ¥ vara pÃ¥ sin vakt när sÃ¥dana som legat för nära kör om. De kan vara krigiska.

Dags alltså att ändra lagen.
Om man hade lagen på sin sida så skulle en snygg inbromsning / blinkning med bromsljusen omedelbart visa bakomvarande att: JAG TYCKER DU KÖR FÖR NÄRA! Det ska vara mitt beslut hur nära jag vill att andra ska köra. Jag vill ha lugn och marginal, kan ställa krav på integritet och har rätten att få köra i min takt.
Vill du köra om, så gör det. Där det går, med god framförhållning och värdighet. Har du så himla bråttom att du inte kan hålla hastighetsgränsen, ja, då får du snällt finna dig i att andra har rätten på sin sida, och du får sprinta fram där det går. Om det går. Ibland tar trafik tid.
Med mitt föreslagna system tar trafik extra lång tid om du bufflar dig. För om vi går tillbaks till utgångsbilden; jag kör 100 på 90-väg, så får han ju i alla fall köra 100 (med 100 meters avstånd) till nästa omkörningsmöjlighet. Inte trassla i 40 och sånt.
Kort sagt: Lämna mig ifred, jag kör bil!

 

 

En pikant avart av ”för-nära-körning” är ett helt tÃ¥g av bilar.
Om jag kör sakta som konsekvens av att nån envisas med att ligga för nära, då står det inte på förrän denne får andra bilar bakom sig. Det blir ett tåg där du kör först, och man kan bara ana vilka tankar (och diskussioner) som ältas i bilarna bakom: -Titta på den där, så sakta han kör, ser han inte att vi är många som vill köra fortare än vad han gör på den här vägen?
Vad dessa inte inser är att ”han” (som ligger främst) OCKSÃ… vill köra fortare, men kan inte, för det blir för riskfyllt. Och plötsligt har han som kom ikapp, bil tvÃ¥ i raden, orsakat väldigt mycket irritation.
Tänk gärna i sÃ¥dana banor nästa gÃ¥ng ni ser ett tÃ¥g. ”Gubbtjyvarna” är kanske inte sÃ¥ asociala som ni tror.

Mitt resonemang här gäller enbart när jag ligger nära eller över stipulerad fartgräns. I de fall jag vill köra betydligt saktare än vad skyltarna anger, då är jag noga med att släppa förbi all trafik. Då får jag köra SÅ sakta att jag kan klara mig på vägrenen. Men så tror jag lagen redan är skriven.